Big Steve hälsar på i Luleå och jag funderar över tiden

Roger Jönsson, infochef Luleå Kommun och Big Steve + crew

Roger Jönsson, infochef Luleå Kommun och Big Steve + crew

I dag har jag varit ”kopplare” åt Big Steve+ crew. Det har varit en dag fylld av ”Crashmeetings”. I stället för att ringa och boka möten har jag och teamet fräst runt som skottspolar och blivit mycket väl mottagna, överallt där vi stormat in. Och jag tänker än en gång på hur fantastiskt det är att bo på mindre orter. Det är nära mellan människor och beslutsfattare och alla vi möter tar sig tid, är väldigt trevliga och hjälper till på de sätt som de kan. ”Big Steve from England”, är en produktion, som har fått stort genomslag på Youtube. Big Steve är en bekväm engelsman som avskyr kyla, mörker och vatten. Initiativtagare  till serien är producenten engelmannen Craig Dixon, numera boende i Skellefteå. Han blev besatt av det underbara norra Sverige, som han uttrycker det och kom på idén där Big Steve är sig själv och utsätts och möter människor av alla åldrar och slag i norra Sverige. Det är ett nytt sätt att tänka film, där man utgår från sociala medier och söker upp människor där de befinner sig. Produktion och finansiering, mest i form av sponsorpengar, sköter man längs vägen. Det ska bli intressant att följa produktionen och se vad som slutligen kom ut av mötena i Luleå.

Big Steve, Stina Jansson och Annika Öhman/Swedish Lapland + jag. Foto; David Craig

Big Steve, Stina Jansson och Annika Öhman/Swedish Lapland + jag. Foto; David Craig

Big Steve på besök hos Yours. Foto; Almkvist

Big Steve på besök hos Yours. Foto; Almkvist

När jag till slut kommer hem, så känns det som jag blivit körd i en centrifug, efter en intensiv vecka full av möten och intryck. Jag sätter mig i tänkarfåtöljen, tar en klunk öl, tar ett djupt andetag och blundar. Då far en tanke igenom mitt huvud, VEM är det jag INTE träffat och VAD är DET jag inte sett och VAR har jag inte VARIT. Det är förstås en livsfarlig tanke och säkert rätt typisk reflektion för en världsmedborgare av idag. Det duger liksom inte med vad man åstadkommit, det finns alltid mer som borde ha varit gjort. Men i det stora hela så tror jag att jag förhåller mig rätt ok till den prestationsångesten i dag. Däremot så finns det för mig ett viktigt perspektiv i  frågorna med INTE. Det är så väldigt lätt att springa runt som en skållad råtta och känna sig viktig och upptagen. Jag vet inte hur många gånger jag per vecka hör hur UPPTAGNA de flesta är, hur MÅNGA MAIL de har inkorgen osv. Alla verkar ha kalendrarna fulla och mailboxarna fyllda, men få verkar hantera det särskilt väl. Sen är det väl lite glans, glamour och status också att vara UPPTAGEN och i förlängningen kan man anta, eftertraktad. Jag minns en gång när en stressad försäljare ringde upp och frågade om jag hade tid för han ville sälja in en managementtidning om hur man hanterade tid och organisation. Jag svarade att jag hade all tid i världen och dödade därigenom hela hans säljpitch.  Men tiden är faktiskt det enda vi har. Vi föds, vi dör och däremellan har vi faktiskt bara tid. Allt annat kan tas ifrån oss men tiden är faktiskt konstant (med en viss reservation för fysisk teori och tidsbegreppet, men det är överkurs i det här sammanhanget). Vad vi däremot väljer att GÖRA med VÅR TID är en helt annan sak.

Dags för fredagsreflektionen. Foto: Andreas Almkvist

Dags för fredagsreflektionen. Foto: Andreas Almkvist

Livet innehåller så mycket paradoxer. På Facebook, twitter osv bygger vi och underhåller våra sociala relationer. Ju fler vänner jag har desto mer tid går det åt att följa dessa på alla deras trådar hit och dit, för att inte tala om alla globala spännande människor jag följer och som ger mig en fantastisk omvärldsbevakning. Och det går åt en massa tid (ni ser väl hur upptagen jag är 🙂 )att hantera all information och destillera den till hanterbar essens och att sedan sprida den vidare på olika sätt och i olika format. Min 18 åriga son är på något sätt mindre brydd över informationsstressen än jag är. Jag tillhör nog den generation som har någon form av allmänbildningskomplex, där jag har ambitionsnivån att kunna massor om massor och i förväg. Min son tar reda på saker NÄR han behöver dem, antagligen ett mycket smartare förhållningssätt.

Det pris man betalar för denna livsstil är att man lätt blir blind. Jag tror på fullaste allvar att jag befinner mig på ett av de mest spännande ställena i världen just nu. Men tänk om det inte stämmer, om det blir  bättre om jag stannar upp, vänder mig om eller går baklänges och pratar med en vilt främmande människa på stan, som öppnar upp ett helt nytt universum. Det är utmaningen för oss alla tror jag. Att stanna upp, lägga det vi redan kan och gör bra åt sidan. Att upptäcka vad och vem det är som jag ännu inte ser och skapa utrymme så att det kan komma fram. Har man jämt bråttom så ”ser” man sämre. Jag tänker på det när jag tittar på filmerna från inspirationskonferensen  TEDX som var i Kiruna i veckan.

Det är folk med passioner som lyckas med konsstycket att få väldigt komplexa saker att framstå som enkla och självklara. De som lyckas göra njutbar essens av sina liv (åtminstone verkar det så) och delge det till andra. Sån vill jag också vara tänker jag men nu måste jag iväg och hämta sonen på busstationen och sen ska jag bara…..och så har jag ju glömt att… Så enkelt,  så svårt och så vidunderligt det är att vara människa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s