Jag kommunicerar, alltså finns jag!

Selfie a ´la Grande

Selfie a ´la Grande

2020 kommer datamängden på jorden att motsvara storleken av 6 Internet av idag. Det sägs att ”likes” är mer vanligt än ”hej” i dag. Ellen de Gerres Selfies delades under Oscarsgalan en halv miljon gånger och är nu uppe i 2,7 retweets. Vad säger det här oss om vår samtid och oss själva?

I Filosofiska rummet i P1 förs en intressant diskussion kring Vad är det att vara människa i det digitala samhället? Ska vi se oss som narrativa objekt, där vi skapar vår egen historia som hela tiden är under revision? Det latinska uttrycket för att vara människa Cogito Ergo Sum (Jag tänker, alltså finns jag) ska kanske bytas ut mot Kommuikator Ergo Sum (Jag kommunicerar, alltså finns jag).

Andra pratar om det ”plastiska jaget” där vi tack vare den digitala världen kan leka med olika identiteter. En tjej jag lyssnade på under en konferens bollade med 12 olika personligheter på olika digitala plattformar och jag insåg med ens hur präktig jag är i min Facebook profil, sann och korrekt. Ingen Hogwarth School of Witchkraft här inte, nej hederliga Stockholms universitet har jag plikttroget skrivit.

Lady Gaga i Austin

Lady Gaga i Austin

Jag lyssnar på Lady Gagas keynote/tal från Austin. Hon om någon är plastisk tänker jag. Under intervjun sitter hon rent fysiskt i en enorm plastklänning, säkerligen medvetet, och pratar om motsatsen till plast. Hon pratar om vikten att vara sann, ärlig, konstnärlig och om att kämpa, kunna ta motstånd osv. Enligt henne är Twitter, Instagram bara en yta som ingen kommer att minnas när vi är borta, däremot är den där fysiska spelningen och mötet det vi kommer att minnas. Den digitala ytan är bara värd något om det finns något genuint under den, säger hon.

Den digitala världen sköljer över oss bilder och information på gott och ont, i ett allt starkare brus. Det gör nog att vi allt oftare ifrågasätter oss själva och då behöver vi kanske varandra ännu mer, både fysiskt och digitalt. Tillsammans kan vi kanske tillfälligt kasta ankare, få landa och dela upplevelser och tankar. Det här tror jag vi får ett allt större behov av och därför behöver vi fler mötesplatser, där vi pratar och gör tillsammans.

Vem är jag egentligen?

Vem är jag egentligen?

– Vem är jag egentligen och vad är min plats på denna planet? tänker jag. Känslan av ovisshet är precis densamma som när jag 5 år gammal satt och surade under en gran, precis utanför tomten efter att ha rymt hemifrån. Frågan är förstås klassisk och svaret också, att det helt enkelt inte går att svara på, oavsett om världen är fysisk eller digital. Men jag tycker det är viktigt att vi funderar tillsammans 🙂

stinanamn

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s