Ska vi ta oss djävligt långt eller?

Nu börjar en och annan tanke att landa. Jag har pratat djupare med cirka 50 människor verksamma inom de kulturella och kreativa näringarna (KKN) i Luleå och Piteå. Deltagit i konferenser på nationell och nordisk nivå kring KKN och pratat med många aktörer på dessa arenor, läst många rapporter och böcker inom området och fått en viss statistiskt koll på 1 400 bolag inom KKN i Piteå och Luleå.

Hmm...

Hmm…

Sakta men säkert börjar jag se styrkor och svagheter. Ska man göra kraftfulla satsningar bör man också  identifiera vad vår region har som är unikt, vad man kan bygga vidare på och vad man måste komplettera. Vi har en region med STARK MÅNGKULTUR, där olika språk och olika kulturer samsas, för det mesta ganska bra sett ur ett globalt konfliktperspektiv. Vi har en FANTASTISK NATUR och TURISM resurs. Detta i en värld där efterfrågan på stabilitet, trygghet, avkoppling, tillgång till rent vatten osv ökar. Vi har en STARK BASINDUSTRI som skapar stabilitet och ger oss Sveriges lägsta arbetslöshet. Vi har dessutom senaste året fått FACEBOOK på plats. Och då pratar jag inte om de fysiska serverhallarna i sig utom om det stora SYMBOLVÄRDE och den DRAGKRAFT och SYNLIGHET detta medfört. Kan vi knyta ihop detta och utveckla DIGITALA TJÄNSTER och PRODUKTER, ja då tror jag vi KOMMER DJÄVLIGT LÅNGT,  för att tala klarspråk. Vad tror ni?

Vi går FRÅN TRADITIONELL BASINDUSTRI till DIGITALA NÄRINGAR.  De flesta är medvetna om hur ny teknik förändrat spelplanen för alla näringar. Det intressanta och mindre roliga sidan är förstås att ju mer teknik och pengar man investerar desto färre människor behövs, i den traditionella basindustrin. De många upplever som problematiskt är också kulturen där, som på vissa ställen fortfarande är gubbig och konservativ.

attraktivt för unga kvinnor?

attraktivt för unga kvinnor?

Den kulturen bidrar inte till att unga och speciellt då unga kvinnor känner sig attraherade av dessa näringar, utan väljer att flytta. Vilket är ett av Norrbottens feta utmaningar. Däremot vill många unga arbeta inom KKN näringarna och det finns en mycket tydlig koppling mellan bra utbildningar och nystartade företag inom dessa områden t ex grafisk design. Många tycker att det borde finnas mycket att vinna på att få till samarbeten mellan traditionell basindustri och KKN näringarna, men man vet inte hur det ska gå till. Eftersom nästan alla idag arbetar med digitala tjänster, nätet och mobilitet så finns förutsättningarna. Man har samma verktyg men man kommer från olika kulturer. Det står också klart att företag som t ex LKAB i allt större utsträckning använder sig av visualisering i olika former för olika behov och att det behovet kommer att öka. Men det behövs någon form av kopplare mellan dessa näringar för att tycke ska uppstå och konkreta jobb utvecklas.

Lokomotiv efterlyses

Lokomotiv efterlyses

En sak som jag kommer att föreslå är en satsning på ett ”lokomotiv”. Det finns mycket verksamheter, både privata och offentligt stöttade inom film, musik, design, dans, litteratur och turism, men man skulle kunna få ännu mer verksamhet inom dessa områden om man hade något som i sin tur INVOLVERADE REDAN EXISTERANDE verksamheter.  SPEL kan vara detta LOKOMOTIV och spel i form av ”casual games” som är en typ av enklare spel (med stor och växande efterfrågan) som produceras mot Facebook och mobila plattformar. Allt fler kvinnor arbetar med produktion av den här typen av spel och det är kvinnor som är en stor kund för den här typen av spel.

Bekant spel?

Bekant spel?

Vuxenutbildningen i Luleå har lämnat in en YH ansökan för detta och besked kommer i januari 2013. Det finns kontaktade spelföretag som är intresserade att starta filialer uppe hos oss men då krävs det förstås utbildat folk och samarbete mellan befintlig kompetens som finns hos företag i Luleå, Piteå, Skellefteå och Umeå. Utbildningen är upplagd så att de som gått den kommer att få sådan kompetens att de kommer att vara attraktiva för fler än spelbranschen.

Och så finns det ett VÄLDIGT STORT BEHOV av FYSISKA och CENTRALT BELÄGNA MÖTESPLATSER och massor av åsikter om vilka funktioner en sådan plats ska ha, men det får det bli mer om nästa fredag…

Hur jag blev en ”Gollum” över en sommar


– Hur var din sommar då, du ser lite siktblek ut ? frågar en vän på besök. – Gjort något kul, träffat nya människor, lyder följdfrågan. – Jag har umgåtts med SNI-koder svarar jag lite väsande. Det kanske inte är värdens hetaste ämne att skriva om i en blogg men jag gör ett försök att förklara vad jag pysslat med djupt in i statistikens irrande gångar.

Drömmer om irrgångar i Morias gruvor

Drömmer om irrgångar i Morias gruvor

Ska man kartlägga en bransch som de kreativa och kulturella näringarna, så ger man sig ut på hal is. Ingenstans i Sverige eller Europa har man lyckats göra en riktigt kvalitativ kartläggning.  För det första finns ett problem hos Statistiska centralbyrån, man gör inte hips vips nya koder för nya yrken och branscher. Man kan säga att det finns en lags eftersläpning i statistiken gentemot verkligheten. Det gör att nya företag inte hittar riktigt rätt. Konkret innebär det att många nya företag registrerar sig under flera koder.

Bosse Ringholm pratar SNI koder

Bosse Ringholm pratar SNI koder

När jag tittar på hur detta ser ut bland Luleå och Piteåföretagen, så ser man att de som startat företag sista åren nästan alltid har 3-5 koder/branscher de verkar under medan företag som är tex 8 år gamla oftast bara har en. Ett hyfsat skarp antagande säger förstås att unga företag i dag har fler affärsben än vad som var fallet tidigare. Ett annat sätt att lösa detta vilket jag sett skett under det senaste året är att man registrerar sitt bolag som konsult (för det kan man ju vara inom vad som helst?) och då blir det knepigt för sådana som mig.

Och varför räknas inte frisörer till dessa näringar t ex. Ja hej och hå jag skulle kunna skriva en roman om detta som antagligen skulle få ges ut på eget bolag och trots gratis nedladdning skulle den nog inte vara så het.

Nåja nåja hur har jag gjort då, jo jag har GISSAT. Jag har utifrån de samtal och den erfarenhet jag har valt ut 19 olika branschkoder som jag tror ska täcka dessa branscher i Luleå och Piteå. Allt ifrån SNI kod 14; tillverkning av kläder  till 73; reklam och marknadsundersökning.  Under kod 73 finns i sin tur 5 underavdelningar osv , hänger ni med? Jag fick fram 1800 bolag/poster. 400 av dessa har jag sorterat bort (varför jag gjort detta kommer ut som roman nr 2). Sen har jag gått igenom bolag för bolag och tittat på vad de gör, om de har hemsidor, när de startat, anställda osv, kvinnor, män, ålder osv. och sen har jag försökt se mönster, tendenser och göra någon form av analys. Jag är långt ifrån klar och jag har svurit många gånger över vad jag gett mig in på. I mitten av Augusti så säger sonen åt mig att prata tydligare, han tycker att jag nästan väser nu för tiden och så säger han att det skulle uppskattas om jag spelar något annat än ”Lord of the Rings” när jag jobbar.

Inte ser han väl så pjåkig ut egentligen?

Inte ser han väl så pjåkig ut egentligen?

Men till slut börjar jag se ljuset i tunneln (även om del tycker jag ser ut som att jag inte sett ljuset på länge) och jag har förhoppningen att kunna bjuda på en vettig bild av allt detta under oktober. Fram tills dess så fortsätter jag att undersöka bolagen, inte genom trevliga levande dialoger  utan genom siffror, bokstäver och tankar framför datorn. Men jag är övertygad om att kombon av dessa två metoder; djupsamtal med vissa och kartläggning av ”alla” borde kunna ge en HYFSAD BILD av hur de KULTURELLA och KREATIVA NÄRINGARNA faktiskt ser ut i Luleå och Piteå 2012. Sen kunde jag inte hålla mig utan beställde i min byråkratiska statistikiver samma sökning för de övriga 12 kommunerna. Då fick jag 1200 träffar totalt, det är också intressant tycker jag, någon som håller med eller bryr sig?

Hur lätt är det uppfinna sig själv, på nytt?

En anledning att uppfinna oss själva på nytt är att ta oss ur gamla, dåliga vanor. Varför sitter t ex miljontals människor varje dag i bilköer på samma tider för att ta sig till jobbet och sen tillbaka hem. Om arbetstider och arbetsplatser kunde få variera så skulle den negativa miljöpåverkan minska och dem mänskliga stressnivån sjunka.  Jag läser boken ”Velocity” som handlar om 7 regler de anser att man bör kunna i en digital värld.

Författarna skriver bl a
- You have to institutionalise innovation. Det kan synas vara en paradox men är liksom varandras förutsättningar i det här sammanhanget. Det handlar om den digitala eran som de hävdar ger förutsättningar för vem som helst att faktiskt agera och lyckas. De är de som är innovativa, lättrörliga och som lever och verkar i mångkulturella nätverk som sitter på de stora möjligheterna hävdar de.

Boken är skriven  i dialogform. Det är Ajaz Ahmed, från AKQA, enl. boken världens främsta digitala byrå och Stefan Olander, från Digital Sports, Nike. Den är lättläst och läsvärd och är faktiskt relativt befriad från ”teknikhyllande”. De berättar många historier som handlar om hjärta, ärlighet, passion och mod. De skriver om hur kraftfältet (the gravity) i affärsvärlden förändrats och vilka möjligheter de ger. Om man ger och hjälper andra att förbättra sina liv så kommer man också att skapa bättre affärer på sikt, skriver de. Det låter i alla fall eftersträvansvärt och enkelt.

Jag tänker på dominansen av enskilda firmor inom de kulturella och kreativa näringarna och undrar om de ser möjligheterna som författarna gör. Många jag pratar med är det man kallar livsstilsföretag, där omsättningen ligger på ungefär samma nivå år från år och där fokus ligger på att få arbeta med det man vill och förhoppningsvis kunna gå runt på det. När jag tittar på de företag/AB som verkar inom fältet data/IT så ser jag en annan snabbare utveckling. De har t ex levt på att vara konsulter och leverera kundlösningar. Nu producerar de allt oftare appar och spel och skulle behöva anställa fler än de kan få tag på och fler kvinnor påpekar de.  Varför tänker jag, är det inte fler enskilda firmor inom den ”kulturella sfären” som har idéer kring appar och spel? Eller har de det men vet inte hur man går vidare? Det tekniska utförandet/programmering och design kan man ju anlita någon för. 

Det finns också många framgångsrika aktiebolag inom KKN både i Luleå och Piteå och de ska vi lyfta fram i höst på träffar, där vi också ska visa på case från andra regioner, där t ex de som arbetar med kulturarv använt ny teknik för att skapa nya möjligheter och affärer. Vi ska även bjuda in de sk ”stödstrukturerna”, som består av olika finansiärer. De är ofta bra på de traditionella näringarna men mindre kunniga inom KKN och den digitala industrin. Fram tills dess så fortsätter jag med min insamling av siffror och fakta kring bolagen inom KKN och så drömmer jag att jag är en 18-årig programmerare, full med dåliga vanor som att äta taskigt och lägga sig för sent, men med hela världen framför fötterna.

Trevlig Helg!

Veckans spaning – uppkopplad, nedkopplad eller bortkopplad?

Det går fort i Norrbotten, nu för tiden! Sen jag började med detta projekt i december har mycket hänt och kartläggningen/bilden som ska ge en bild av hur KKN näringarna ser ut, har jag redan fått revidera. 

Fik är en arbetsplats för många

Fik är en arbetsplats för många

Vad är det då som har hänt? Man kan titta på det ur lite olika perspektiv. Ett är att det uppstått en del mindre nystartade företag på kort tid, med folk som tidigare varit anställda. Det är väl i sig inte så märkvärdigt, det som dock är noterbart att de inte sätter sig själva i nya lokaler, nej de sätter sig i miljöer där andra finns. Och det är i öppna miljöer med få stängda rum, ett slags moderna kontorslandskap. Man tom planerar för några ”fria” platser där man kan ta in tillfälliga gäster som kan tänkas dyka upp längs vägen. Det handlar förstås om ett slags nätverkstänkande som manifesteras rent fysiskt.

Paus på gemensamma ytor för Eva S och Åsa/Helikopter

Paus på gemensamma ytor för Eva S och Åsa/Helikopter

Varför händer det nu kan man ju fråga sig? Jag tror att orsaken ligger i den tekniska utvecklingen. Facebook, Twitter, LinkedIn och annat jag knappt kan namnet på men som brukar klumpas ihop under begreppet ”Sociala Medier” kräver öppenhet, transparens, dynamik, snabbhet och rörlighet. Vi ”blir” det vi arbetar och lever med.  Vi vill sitta i lokaler som förstärker vår livsstil och personlighet. Massmedieforskaren Marshall McLuhan myntade redan på 60-talet  de bevingade orden ”The Medium is the Message”. Nu skulle man kunna säga ”I am the message” eller P to P, som ”förståarna” säger, from person to person. Och alla gamla kommunikationsmodeller krackelerar. Det här är inte bara interaktivt, det snurrar hur många varv som helst, det böljar hit och dit, upplöser sig och skapar blixtsnabbt nya sammanhang och villkor. Det mesta är lust och behovsstyrt. Och priset vi betalar för DELAKTIGHETEN är UPPKOPPLING. Snabbheten gör att det gärna blir en 24/7 livsstil, dvs vi är uppkopplade dygnet runt, veckans alla dagar.

På 80-talet var både tänk och teknik annorlunda. än idag. Då byggde man stora,  Science Parks och universitet där man samlade ihop en viss form av kompetens med förhoppningen att denna ”slutna värld” skulle boosta utvecklingen. Och det skedde ju också men när tiden rullar vidare kommer andra krav och behov. I de stora städerna av idag bygger man in universitet och företagskluster i citykärnorna och pratar om place branding, där allt ska hänga i ihop. I Luleå pågår en evig diskussion om att universitets isolering ute på Porsön och bristen på kontakt mellan studentmiljöerna och de vanliga Luleåbornas träffpunkter. Om man nu tycker att det är svårt att flytta ett universitet, vilket jag har viss förståelse för, så kan man ju fundera hur man skulle kunna göra i stället. Kanske skulle man flytta in butiker och vissa samhällsfunktioner t ex ett kommunkontor ut till universitet och vice versa och kanske skulle man inom Ltu låta en del av de mer renodlade tekniska utbildningarna ligga i Piteå och en del av de konstnärliga samt mediautbildningarna finnas i  Luleå. Intressant att notera är i alla fall att Piteå Kommun nu förlägger ett kontor i kontorslandskapet där  Luleå Näringsliv ligger. Hur man sedan spränger bort oändliga korridor och kulvertar på universitetet till förmån för transparens, gemensamma ytor och dynamik, det ger jag mig inte in på i den här spaningen.

Frida och Kristin på Geektown, i kubatorn Krenovas landskap

Frida och Kristin på Geektown, i kubatorn Krenovas landskap

Sherry Turkle i Wired Magazine Photo; thebluedot.com

Sherry Turkle i Wired Magazine Photo; thebluedot.com

Jag lyssnar och ser på Sherry Turkle, Professor på MIT / Social Studies of Science and Technology 
Director, i en TED föreläsning. Hon var själv en av föregångarna för 15 år sedan kring utvecklingen av teknik och dess möjligheter. Nu står hon 2012 och efterlyser en mer vaken relation till teknikutvecklingen, där vi faktiskt inte bara låter tekniken styra oss, utan reflekterar över vad som sker och hur det påverkar oss.  Hon har studerat många unga och reagerat på att en del faktiskt uttrycker att det är jobbigt att prata med människor i verkligheten. Att de blir för mycket okontrollerad kommunikation, som de inte kan styra.  – We expect more from technology and less from each other, säger hon.

I Canada finns det ett ställe som heter ”Regional assembly of text”. Det är en lokal belamrat med gammeldags skrivmaskiner, som folk köar för att komma in till. Där sitter man i smattret av skrivmaskiner av olika modeller och skriver brev där man måste tänka, för att det inte går att radera och kopiera texten.  I en underbar liten film får vi träffa John Lee som kommer för att skriva ett kärleksbrev till en 10 år gammal kärlek och det är en fröjd att se hans tillfredställda ansikte när han kysser det ”gammeldags” brevet och lägger det på brevlådan, oviss om utgången.

Photo; The Regional Assembly of Text

Photo; The Regional Assembly of Text

Vi i Sverige brukar kallas ”early adopters”. Vi är ett land där många nya tekniska produkter testas. Vi anses nyfikna men också lite ängsliga över att inte hänga med. Vi ligger i topp när det gäller att mäta kreativitet i ett europeiskt perspektiv. Tänk om vi är folket som klarar av att balansera mellan teknik och bibehållen mänsklig värdighet. Hur har du det själv, är du uppkopplad, nedkopplad eller bortkopplad? Just nu vet du svaret men hur har du det i kväll och i morgon?

Och så hoppas jag ödmjukt att ni vill fortsätta att följa veckans spaning och då MÅSTE ni faktiskt signa up/prenumerera (till höger på sidan) för nu är det slut med gammeldags massdistribuerade mailutskick. Man måste ju faktiskt vara lite i takt med sin egen tid, även om man är född på blåstencilens tid 😉 

LÄSTIPS; Kolla in Tobias Nielséns  recension av boken Nedkopplad av Susan Maushart.